Struntlillstrumpa: Filmrecension: Bonjour Sagan

Paris 1954. En 19-årig fransyska slår oväntat igenom med boken ”Bonjour tristesse” som orsakar stor skandal. Boken, skriven med pekfingervalsen på endast 32 dagar, blir översatt över hela världen. Författarinnan är Françoise Sagan som blir en förebild för generationer och en levande legend. Hon blir en inspiration för modevärlden, hittar till Saint-Tropez före Brigitte Bardot, hon kör Maseratis och hon hänger med Jean-Paul Sartre. Hon dricker, spelar och röker. Hon får smak för kokain, men hävdar att kärlek förblir hennes starkaste drog. Hon får uppleva mer än de flesta gör under sitt hektiska liv, från fullständig lycka till det tragiska slutet, i ensamhet och förtvivlan. Filmen börjar när författaren har ett par månader kvar att leva. Ensam på ett gods i Normandie beslutar sig Françoise Sagan för att skriva sina memoarer.

Det är vackra miljöer som ramas in av vacker musik. Men så mycket av det vackra i Sagans liv får vi inte se. De lyckliga stunderna skyndar man förbi, så snabbt att man knappt tror att där fanns några alls. Fokus ligger på att visa vilka konsekvenserna blir för en kvinna som når framgång och lever som enbart männen fick leva. Det är vackert och smärtsamt, och framför allt väldigt franskt. Men med ett så ensidigt berättande missar vi stora delar av Sagans liv. De lyckliga dagarna uteblir och filmen utspelar sig mest på Sagans gods i Normandie där hon lever isolerad från resten av världen.

Betyg: